För ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.

– Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.

– Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.

Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var en stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarna, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: "Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag."

Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.

– Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.

– Jag vet, att de är på väg, sade Storm.

– Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.

Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.

– Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.

Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: "Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar."

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.

– Hur har Storm fått pengar?

– Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.

– Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.

Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmoder och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.

Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

– Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.

Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.

– Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem därför att han var en bruten man.

När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.

– Vad gör du? sade han.

Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat bed ett nytt företag.

– Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.

– Nå, var har du den nu då?

– Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och.

– Vad säger du? Avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?

– Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett Jerusalem.

Prästen blev sående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att bringa reda i tankarna.

– Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen:

– Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.

De sågo himmelen öppen

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.