– Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.

Så snart Halvor hade gått, var förtrollningne bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en litet en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.

– Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.

– Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.

– Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.

– Ja, far dog för tidigt.

– Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.

– Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.

– Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?

Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.

– Han lär vara snäll att läsa, sade hon.

– Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.

– Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.

Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.

– Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.

Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.

– Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.

– Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.

– Ja, fördenskull.

– det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.

Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.

– Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.

– Tack! sade Karin.

Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.

Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. "Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig", tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.

Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.

Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.

Det gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stor kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, så hon hade varit där.

– Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.

Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.

– Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.

In tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt num då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.

– Den står, sade Storm och höll upp den till örat.

– Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.

Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.

– Du måtte visst ha slagit in en spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.

– Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?

– Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.

– Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.

– Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.

Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.

– Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.

Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.

– Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll klockan i händerna. "Nu är det slut med mig, Ingmar", sa far, "jag är ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig." Så sa han vem det var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.

Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.

– Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?

– Jag bet inte om jag ska säga det, sade gossen.

– Var det inte Tim Halvor, som sitter här?

– Jo, det var det, sade han lågt.

– Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst nöjd med.

Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg över golvet.

– Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram klockan.

Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen gort till husmodern och tycktes begär hjälp.

– Saliga äro de fridsamma, sade hon då.

Halvor sträckte ut ena handen för att visa klockan ifrån sig. Då sökte också Storm hjälpa till.

– Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.

De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han hade fått den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och gömde den.

– Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på hans kinder. Han blivkade omkring sig med glada, frimodiga ögon.