– Skål, Halvor! Du har säkert varit Kain här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.

Halvor blev sittande stilla, stirrande honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.

– Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.

Gästgivarsonen smålog och upprepade:

– Ja, ja, en riktigt god hjälp.

Innan de hunnit skratta ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.

Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes jum att det onda talet redan var i gång. "Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom", tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.

Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.

– Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.

– Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.

– Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?

– Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.

Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.

Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.

– Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.

Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.

– Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.

– Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.

Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom", tänkte hon.

– Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jeag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.

När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.

Halvor sade då med darrande röst:

– När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.

Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.

Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.

– Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.

Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där han han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmästare har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.

– Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde jag, att jag skulle få se något sådant.

Skolmästarn såg sträng på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen, kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.

– Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.

– Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.

– Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan inte sådant otyg tränga in.

– Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.

Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:

– Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden. "Under dessa fyra år, som han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska försöka visa honom hur jag värderar honom."

Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion."

under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga funderingar om Vår Herre.

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.

Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", sade han då till sig själv, "allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."