"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga." – "Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger far och vill liksom muntra opp mig.

"Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta upp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka på." – "Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", säger far. -"Å, ja", svarar jag, "jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men , ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken." – "Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far. – "Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet." – "Först och främst får man väl se till att man har råd."

"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid mes så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag."

Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far", tänkte han, "så att han kan ge mig ett gott råd."

– "Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sen det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne."

Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: "Hon var då väl aldrig död i Guds namn?" – "Nej, inte hon", säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. – "Var barnet fött?" säger far. – "Ja", säger jag, "och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne." – "Men hon var väl aldrig rätt klok?" – "Jo, klok var hon nog", säger jag. "Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av bedrövelse. – "Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till sist. – "Ja", svarar jag. – "Det var synd om dig, om du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk."

"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far. – "Ja, hon blev dömd till tre år." – "Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?" – "Ja, men jag har heller ingen frågat." – "Och det är därför, som du igen makt har i socken?" – "De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni, så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över." – "Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk."

"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, men hon var en stolt en." – "Det kan komma på ett ut", svarar far.

Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: "Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött." – "Varför skulle hon inte stå sitt straff?" säger far. – "De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut." – "Och skulle du då ha gift dig med henne?" – "Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes." – "Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal."

"Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita." – "Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk." – "Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne." – "Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt", säger han.

"Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?" – "Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag." – Så reser jag mig opp och säger långsamt: "Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?" – "Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?" – "Ja, jag borde väl det." Far ser på mig ett tag och frågar: "Tycker du om henne?" – "Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig." Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera.

"Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka", säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. – "När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år."

Men far säger inte ett ord.

"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma", säger jag. "De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga röra sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt."

Men far svarar inte.

"Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne", säger jag. "Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning."

Alltjämt tiger far.

"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull."

Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.

"Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd."

Och far bara tiger.

"Ni får komma igång, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri."

Far, han sitter orörlig.

Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta."