Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. – Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.

Allt detta låg föräldrarna och hörde.

– Hörde de det?

– Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.

– Men de kunde ju har kört bort honom.

– Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.

– Men gick hon då?

– Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.

Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. "Nej", sa han, "aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant."

Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.

– Gick så Gertrud?

– Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.

– Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.

– Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.

Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. "Se, där står den, som är vållande till all denna olycka", tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.

– Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.

– Hon s till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.

– Vad sa då Hellgum?

– Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.

När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.

– Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är en storkarl, fastän han är vild av sig.

– Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.

Till detta teg Ingmar.

Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.

– Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.

– Det gör väl detsamma vart jag hör.

– Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.

Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.

– Men jag vet ju inte vem som har rätt.

– Folk väntar sig nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.

– Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.

– Ja, Hellgum hade talat cid dem om att de skulle tjäna Gud istället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som komo gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: "Ska du inte börja striden mot djävulen? ska du fortfara att leva i synden?"

Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.

– Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.

– Det är just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.

– Har de gjort Fält någon orätt? frågade Ingmar.

– Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.

– Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.

– Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.

De kom in till Fält en kväll, då han satt ikojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.

– Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.

– Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar.

Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttot och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.

Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör ingen annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.

– Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.

– Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat att barnen kunnat omvända skolmästarn.

– Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvånging. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.

– Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

– Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

– Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förit för att tala med Gertrud.

– Var Hellgum hos Gertrud?

– Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vännerm alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

– Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.

– Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.

– Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?

– De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.

– Det har man väl alltid sett, att det brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.