– När jag fick brevet.

– Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte att det var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.

Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.

– Vad är det Ingmar?

– Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från Ingmarsgården.

– Och det skrattar du åt?

– Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det skulle far se!

– Du skrattar idag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är mitt fel.

– Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om något annat än dig.

Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne bara tala om gång på gång hur hon hade tänkt på honom och längtat. Han blev så småningom stilla som ett barn, som hör en vaggsång. Det var alltsammans helt annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon hade tänkt sig, att om hon råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast tala om sitt brott och hur det tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket ont. Hon hade velat säga honom eller modern eller vem som helst, som hade kommit, att hon visste hur mycket hon stod under dem alla. De skulle aldrig tro, att hon räknade sig som en av dem. Men hon fick inte säga något av allt detta till honom.

Till sist avbröt han henne och sade mycket stillsamt:

– Det är något, som du vill tala om för mig.

– Ja, det är så.

– Du tänker på det hela tiden.

– Natt och dag.

– Och det blandar sig in i allting.

– Det gör så.

– Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!

Han satt och såg på hennes ögon, som hade något av skrämsel och vildhet i sig. De blevo lugnare, medan hon talade.

– Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.

– Det är som om det vore borta, svarade hon.

– Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?

– Å, nog ville jag stanna, sade hon och knäppte händerna.

– Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.

– Nej, jag törs inte, sade Brita.

– Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad man vill.

– Nej, aldrig vill jag driva henne från hennes hem. Jag kan inte se mig annan råd, än att jag får fara till Amerika.

– Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.

– Vem är det?

– Det är far. Han ställer nog så, att det går.

Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men de kände knappast igen henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna.

– God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.

– Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker er.

Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte hann råka er där, men jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. På samma gång som jag kom prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade genast till mor Märta, innan han så mycket som hade tagit henne i hand: "Nu, mor Märta, får ni glädje av Ingmar! Nu syns det, att han är av den gamla stammen, nu får vi börja kalla honom Stor Ingmar." Mor Märta säger aldrig mycket, nu blev hon bara stående och knöt på huvudduken. – "Vad säger prosten?" sa hon då äntligen. – "Han har hämtat hem Brita", sa prosten. "och tro mig, mor Märta, det blir han ärad för, så länge han lever!" – "Å nej, å nej!" sa gumman. – "Jag höll på att komma av mig, när jag såg dem sitta i kyrkan. Det var bättre predikan, än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en föresyn, såsom hans far var." – "Prosten talar om tunga nyheter", sa mor Märta. – "Är han inte kommen hem än?" – "Å nej, han är inte hemma, men kanske de först har farit till Bergskog."

– Sa mor så? utbrast Ingmar.

– Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena budet efter det andra för att leta efter er.

Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var i tankarna långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", tänkte han, "där far sitter med alla de gamla Ingemarerna. – 'God dag du, Stor Ingmar Ingmarsson!' säger far och kommer emot mig. – 'God dag, far, och tack för hjälpen!' – 'Ja, nu blir du bra gift', säger far, 'nu kommer allt det andra av sig själv.' – 'Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi', säger jag. – 'Det var ingen konst', säger far. 'Vi Ingemarer behöver bara gå Guds vägar.'"

I den socken där de gamla Ingmarssönerna bodde skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:

– Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.

Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också noga med att fara till kyrkan varje Söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta när nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.

Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamla prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: "Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag."

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet.

Men, sanningen att säga, var det nog så,, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att det var vackert. Det var blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som stundom sade till varandra:

– Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: "Sov i era synder! Sov i era synder!"

Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsående välsignelse över hela jorden.