I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda hår på hans kropp stod på ända. Ryggen hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld.

Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och gapet öppet över hans strupe.

Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet, och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen. Han skrek på hjälp, allt vad han förmådde.

Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne. Då kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.

"Så där," sade han, "nu kan det vara nog. Jag ska låta dig slippa undan den här gången för matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss två det är, som nu har makten."

Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när han kom. Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att söka efter tomten.

Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro åtminstone trettio.

"Mu, mu, mu," råmade Majros."Det är då gott, att det finns rättvisa till i världen."

"Mu, mu, mu," stämde de upp alla tre. Han kunde inte höra vad de sade, så skreko de över varandra.

Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför att korna voro i fullt uppror. De buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.

"Kom hit du bara," sade Majros, "så ska du få dig en spark, som du inte ska glömma på länge!"

"Kom hit," sade Gull-Lilja, "så ska du få dansa på mina horn!"

"Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig träskon, som du brukade göra i somras!" röt Stjärna.

"Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på mig!" vrålade Gull-Lilja.

Majros var den älsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. "Kom hit," sade hon, "så att jag får ge dig betalt för alla de gånger, som du har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som du har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspannen, och för alla de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig!"

Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.

Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han kunde förstå, att ingen på gården ville hjälpa honom att finna tomten. Och litet skulle det väl också båta, om han funne honom.

Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet och var övervuxen med törne och björnbärsrankor. Där slog han sig ner för att tänka på hur det skulle gå, om han inte bleve människa igen. När nu far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma både från Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmenhögs härad skulle man komma för att titta på honom. Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom på Kiviks marknad.

Det var förfärligt att tänka på. Han ville helst, att aldrig mer någon människa skulle få se honom.

Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela världen var så olycklig som han. Han var inte en människa mer, utan ett vidunder.

Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med.

Han satt och såg på sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket. Uthusen voro också små, och åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast kunde vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället var, så var det nu alldeles för gott för honom. Han kunde inte begära bättre bostad än en håla under stallgolvet.

Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i så tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad åt något.

Han hade aldrig sett himlen så blå som i dag. Och flyttfåglar kom det farande. De kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, och nu vore de på väg norrut. De voro visst av många olika slag, men han kände inte igen några andra än vildgässen, som kommo flygande i två långa rader, som möttes i en vinkel.

Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi. De flögo högt uppe, men han hörde ändå hur de skreko: "Nu bär det till fjälls. Nu bär det till fjälls."

Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, sänkte de sig mot jorden och ropade: "Kom med! Kom med! Nu bär det till fjälls."

Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt förståndigt: "Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det."

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det måtte ha varit en sann glädje att flyga i, så frisk och så lätt. Och för varje ny vildgåsflock, som flög förbi, blevo tamgässen alltmer oroliga. Ett par gånger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa med. Med då sade alltid en gammal gåsamor: "Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa."

Det var en ung gåskarl, som vildgässen rop hade gett en riktig reslust. "Kommer det en flock till, så följer jag med," sade han.

Så kom en ny flock och skrek som de andra. Då svarade den unga gåskarlen: "Vänta! Vänta! Jag kommer."

Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men han var så ovan att flyga, att han föll ner till marken igen.

Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop. De vände om och flögo sakta tillbaka för att se om han skulle komma.

"Vänta! Vänta!" ropade han och gjorde ett nytt försök.

Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården. "Det vore bra stor skada," tänkte han, "om den stora gåskarlen skulle fara sin väg. Det skulle bli en sorg för far och mor, om han vore borta, när de kommer hem från kyrkan."

Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att han var liten och vanmäktig. Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om halsen på gåskarlen. "Du låter allt bli att flyga din väg, du," ropade han.

Men just i detsamma hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle bära sig åt för att höja sig från marken. Han kunde inte hejda sig för att skaka av pojken, utan denne fick följa med upp i luften.

Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tänka på att han borde släppa taget om gåskarlens hals, var han så högt uppe, att han skulle ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till marken.

Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.