Under de dystra manaderna gnistrade mitt liv till
bara nar jag alskade med dig.
Som eldflugan tands och slocknar, tands och slocknar
— glimtvis kan man folja dess vag
i nattmorket mellan olivtraden.
Under de dystra manaderna satt sjalen hopsjunken
och livlos
men kroppengick raka vagen till dig.
Natthimlen ramade.
Vi tjuvmjolkade kosmos och overlevde.