Salander hade funderat en lång stund. Sedan hade hon svarat med att resa sig, gå runt bordet och ge honom en kram. Han hade blivit totalt överrumplad. Först när hon släppte honom fattade han tag i hennes hand.

”Kan vi vara vänner?” frågade han.

Hon nickade en gång.

Det var den enda gång hon visat honom någon ömhet, och den enda gång hon överhuvudtaget rört vid honom. Det var ett ögonblick som Armanskij mindes med värme.

Fortfarande efter fyra år hade hon knappt avslöjat någonting om sitt privatliv eller sin bakgrund för Armanskij. Han hade vid ett tillfälle tillämpat sina egna kunskaper i pundandetskonst på henne. Han hade också haft ett långt samtal med advokat Holger Palmgren — som inte tycktes förvånad över att se honom — och det han slutligen fått reda på bidrog inte till att öka hans förtroende för henne. Han hade aldrig med ett ord diskuterat saken med henne eller låtit henne förstå att han snokat i hennes privatliv. Istället dolde han sin oro och ökade sin vaksamhet.

Innan den märkliga kvällen var över hade Salander och Armanskij träffat en överenskommelse. I framtiden skulle hon göra researchuppdrag åt honom på frilansbasis. Hon fick en liten garanterad månadsinkomst, vare sig hon gjorde uppdrag eller inte; de verkliga inkomsterna låg i att hon kunde debitera honom per uppdrag. Hon fick arbeta efter eget huvud, i gengäld förband hon sig att aldrig göra något som kunde genera honom eller skandalisera Milton Security.

För Armanskij var det en praktisk lösning som gynnade både honom, företaget och Salander själv. Han reducerade den besvärliga PU-avdelningen till en enda fast anställd, en äldre medarbetare som gjorde anständiga rutinjobb och skötte kreditupplysningar. Alla krångliga, tveksamma uppdrag överlät han till Salander och enstaka andra frilansare som — om det verkligen strulade till sig — i praktiken var utomstående egenföretagare som Milton Security inte hade något egentligt ansvar för. Eftersom han ofta anlitade henne fick hon en anständig lön. Den hade kunnat vara väsentligt högre, men hon arbetade bara när hon hade lust och hennes attityd var att om Armanskij inte gillade det så fick han ge henne sparken.

Armanskij accepterade henne som hon var, men hon fick inte träffa kunderna. Undantagen från den regeln var sällsynta och dagens ärende var dessvärre ett sådant.

Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild på ET med huggtänder och texten I am also an alien. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.

Armanskij suckade och flyttade blicken till den tredje personen i rummet — den konservativt klädde gästen med de tjocka glasögonen. Advokat Dirch Frode var sextioåtta år gammal och hade insisterat på att personligen få träffa och kunna ställa frågor till den medarbetare som sammanställt rapporten. Armanskij hade försökt avstyra mötet med undanflykter, såsom att Salander var förkyld, på resa och begravd i annat arbete. Frode hade lättsinnigt svarat att det gjorde ingenting — det var inget brådskande ärende och han kunde gott och väl vänta i några dagar. Armanskij hade svurit för sig själv men till sist fanns ingen annan utväg än att sammanföra dem, och nu satt advokat Frode och plirade på Lisbeth Salander med uppenbar fascination. Salander blängde tillbaka med en min som inte antydde några varmare känslor.

Armanskij suckade ytterligare en gång och tittade på den mapp som hon hade lagt på hans skrivbord med titeln CARL MIKAEL BLOMKVIST. Namnet följdes av ett personnummer, prydligt textat på omslaget. Han uttalade namnet högt. Advokat Frode väcktes ur sin förtrollning och vände blicken mot Armanskij.

”Så vad kan ni berätta om Mikael Blomkvist”, frågade han.

”Det här är alltså fröken Salander, som författat rapporten.” Armanskij tvekade en sekund och fortsatte sedan med ett leende som var avsett att vara förtroligt men som framstod som hjälplöst urskuldande: ”Låt dig inte förledas av hennes ungdom. Hon är vår absolut bästa researcher.”

”Det är jag övertygad om”, svarade Frode med en torr röst som antydde motsatsen. ”Berätta vad hon har kommit fram till.”

Det var uppenbart att advokat Frode inte hade en aning om hur han skulle bete sig mot Lisbeth Salander och sökte sig till ett mer välkänt territorium genom att rikta frågan till Armanskij, precis som om hon inte hade befunnit sig i rummet. Salander tog tillfället i akt och gjorde en stor bubbla med sitt tuggummi. Innan Armanskij hade hunnit svara vände hon sig till sin chef som om Frode inte existerade.

”Kan du höra med kunden om han vill ha en lång eller kort version.”

Advokat Frode insåg omedelbart att han trampat i en hundlort. Det uppstod en kort pinsam tystnad innan han slutligen vände sig till Lisbeth Salander och försökte reparera skadan genom att anslå en vänligt farbroderlig ton.

”Jag skulle vara tacksam om fröken kunde ge mig ett muntligt sammandrag av vad ni kommit fram till.”

Salander såg ut som ett ondskefullt nubiskt rovdjur som övervägde att provsmaka Dirch Frode till lunch. Blicken var så överraskande hatisk att det gick kalla kårar längs Frodes ryggrad. Lika snabbt mjuknade hennes ansikte. Frode undrade om han inbillat sig blicken nyss. När hon nu började prata lät hon som en statstjänsteman.

”Låt mig då inledningsvis säga att det här inte har varit något särskilt komplicerat uppdrag, bortsett från att själva uppdragsbeskrivningen var ganska vag. Ni ville veta ’allt som gick att rota fram’ om honom, men gav ingen antydan om ifall det var något särskilt som ni var ute efter. Därför har det blivit lite av en provkarta över hans liv. Rapporten är på 193 sidor men drygt 120 av dessa är faktiskt bara kopior på artiklar han skrivit eller pressklipp där han själv figurerat i nyheterna. Blomkvist är en offentlig person med få hemligheter och inte särskilt mycket att dölja.”

”Men han har alltså hemligheter”, frågade Frode.

”Alla människor har hemligheter”, svarade hon neutralt. ”Det handlar bara om att lista ut vilka de är.”

”Låt höra.”

”Mikael Blomkvist är född den 18 januari 1960 och är följaktligen fyrtiotre år. Han är född i Borlänge men har aldrig bott där. Hans föräldrar, Kurt och Anita Blomkvist, var i trettiofemårsåldern då de skaffade barn och bägge är i dag avlidna. Hans pappa var maskininstallatör och flyttade runt en del. Hans mamma var så vitt jag kunnat se aldrig annat än hemmafru. Familjen flyttade till Stockholm när Mikael började skolan. Han har en tre år yngre syster som heter Annika och är advokat. Han har även några morbröder och kusiner. Tänker du servera kaffet?”

Den sistnämnda repliken var riktad till Armanskij, som skyndsamt öppnade bordstermosen som han beställt till mötet. Han gestikulerade till Salander att fortsätta.

”1966 flyttade alltså familjen till Stockholm. De bodde på Lilla Essingen. Blomkvist gick först i skola i Bromma och därefter gymnasium på Kungsholmen. Han hade hyfsat avgångsbetyg — 4,9 i snitt; kopior ligger i mappen. Under gymnasietiden ägnade han sig åt musik och spelade bas i ett rockband som hette Bootstrapoch som faktiskt gav ut en singel som spelades i radio sommaren 1979. Efter gymnasiet jobbade han som spärrvakt i tunnelbanan, sparade pengar och åkte utomlands. Han var borta i ett år och tycks mest ha luffat omkring i Asien — Indien, Thailand och en sväng ned till Australien. Han började studera till journalist i Stockholm när han var tjugoett år men avbröt studierna efter första året för att göra militärtjänst som fältjägare i Kiruna. Det var någon sorts machoförband och han gick ut med 10-9-9, vilket är ett gott betyg. Efter lumpen avslutade han journalistutbildningen och har jobbat sedan dess. Hur detaljerad vill du att jag ska vara?”