När Salander gjorde en ansats att fortsätta redogörelsen höll Dirch Frode upp handen. Han satt tyst en stund och trummade eftertänksamt med fingrarna mot armstödet innan han tvekande vände sig till henne igen.

”Om vi skulle vilja anlita dig för att nysta fram sanningen i Wennerströmaffären… hur stor chans är det att du hittar något?”

”Det kan jag inte svara på. Det kanske inte finns något att hitta.”

”Men skulle du vilja åta dig att göra ett försök?”

Hon ryckte på axlarna. ”Det är inte min sak att avgöra. Jag jobbar åt Dragan Armanskij och han beslutar vilka jobb han vill lägga ut på mig. Sedan beror det på vilken sorts information du vill ha fram.”

”Låt mig då säga så här… Jag förutsätter att det här samtalet är konfidentiellt?” Armanskij nickade. ”Jag vet inget om den här affären men jag vet bortom allt tvivel att Wennerström i andra sammanhang varit ohederlig. Wennerströmaffären har i allra högsta grad påverkat Mikael Blomkvists liv och jag är intresserad av att veta om det ligger något i dina spekulationer.”

Samtalet hade tagit en oväntad vändning och Armanskij var omedelbart alert. Det Dirch Frode efterfrågade var att Milton Security skulle åta sig att rota i ett redan avslutat brottmål, där det möjligen hade förekommit någon form av olaga hot mot Mikael Blomkvist, och där Milton potentiellt riskerade att kollidera med Wennerströms imperium av advokater. Armanskij var inte det minsta road av tanken att släppa lös Lisbeth Salander som en okontrollerbar kryssningsmissil i ett sådant sammanhang.

Det hade inte bara med omsorg om företaget att göra. Salander hade noga markerat att hon inte ville ha Armanskij som någon sorts orolig styvpappa och efter deras överenskommelse hade han passat sig för att uppträda som en sådan, men inom sig skulle han aldrig sluta att oroa sig för henne. Ibland ertappade han sig själv med att jämföra Salander med sina egna döttrar. Han betraktade sig som en god far som inte i onödan lade sig i sina döttrars privatliv, men han visste att han aldrig skulle acceptera att hans döttrar betedde sig som Lisbeth Salander eller levde hennes liv.

I djupet av sitt kroatiska — eller möjligen bosniska eller armeniska — hjärta hade han aldrig kunnat frigöra sig från en övertygelse om att Salanders liv var en färd mot en katastrof. I hans ögon inbjöd hon till att bli det perfekta offret för någon som ville henne illa och han fasade för den morgon då han skulle väckas av nyheten att någon hade skadat henne.

”En sådan undersökning kan bli kostsam”, sa Armanskij försiktigt avskräckande för att pejla hur allvarlig Frodes förfrågan var.

”Vi får väl sätta ett tak”, replikerade Frode nyktert. ”Jag begär inte det omöjliga men det är uppenbart att din medarbetare, precis som du försäkrade, är kompetent.”

”Salander?” frågade Armanskij med ett höjt ögonbryn.

”Jag har inget annat på gång.”

”Okej. Men jag vill att vi är överens om formerna för jobbet. Låt höra resten av din rapport.”

”Det finns inte så mycket mer än detaljer ur privatlivet. 1986 gifte han sig med en kvinna som heter Monica Abrahamsson och samma år fick de en dotter som heter Pernilla. Hon är i dag sexton år. Äktenskapet blev inte långvarigt; de skildes 1991. Abrahamsson är omgift men de är tydligen fortfarande vänner. Dottern bor hos sin mamma och träffar inte Blomkvist särskilt ofta.”

Frode bad om påfyllning från bordstermosen och vände sig åter till Salander.

”Inledningsvis antydde du att alla människor har hemligheter. Har du hittat sådana?”

”Jag menade att alla människor har saker de anser vara privata och som de inte precis skyltar med. Blomkvist går tydligen hem hos kvinnor. Han har haft flera kärlekshistorier och väldigt många tillfälliga förbindelser. Kort sagt — han har ett rikt sexliv. En person är dock sedan många år återkommande i hans liv och det är ett rätt ovanligt förhållande.”

”På vilket sätt?”

”Han har en sexuell relation med Erika Berger, chefredaktör på Millennium; överklasstjej, svensk mamma, belgisk pappa bosatt i Sverige. Berger och Blomkvist har känt varandra sedan journalisthögskolan och haft ett förhållande av och till sedan dess.”

”Det är kanske inte så ovanligt”, konstaterade Frode.

”Nej, för all del. Men Erika Berger är samtidigt gift med konstnären Greger Beckman — halvkändis som gjort en massa gräsliga saker i offentliga lokaler.”

”Så hon är med andra ord otrogen.”

”Nej. Beckman känner till deras relation. Det är ett ménage à troissom tydligen accepteras av alla berörda parter. Ibland sover hon hos Blomkvist och ibland hos sin man. Riktigt hur det fungerar vet jag inte, men det var troligen en biDragande orsak till att Blomkvists äktenskap med Abrahamsson sprack.”

Erika Berger höjde på ögonbrynen då en uppenbart frusen Mikael Blomkvist sent på eftermiddagen kom in på redaktionen. Millenniumsredaktion låg mitt på Götgatspuckeln, ett kontorsplan ovanför Greenpeaces lokaler. Hyran var egentligen aningen för dyr för tidningen men Erika, Mikael och Christer var ändå överens om att behålla lokalen.

Hon sneglade på klockan. Den var tio över fem och mörkret hade sedan länge lagt sig över Stockholm. Hon hade väntat honom tillbaka runt lunch.

”Förlåt”, hälsade han innan hon hann säga något. ”Jag blev sittandes med domen och hade ingen lust att prata. Har gått en lång promenad och funderat.”

”Jag hörde om domslutet på radion. Hon på TV4 ringde och ville ha en kommentar från mig.”

”Vad sa du?”

”Ungefär det vi kommit överens om, att vi ska läsa domslutet ordentligt innan vi säger något. Jag sa alltså ingenting. Och min åsikt kvarstår — jag tror att det är fel strategi. Vi framstår som svaga och förlorar stöd bland media. Vi får nog förvänta oss att de kör något på TV i kväll.”

Blomkvist nickade och såg dyster ut.

”Hur mår du?”

Mikael Blomkvist ryckte på axlarna och slog sig ned i favoritfåtöljen som stod vid fönstret i Erikas rum. Hennes arbetsrum var spartanskt möblerat med skrivbord, funktionella bokhyllor och billiga kontorsmöbler. Allt möblemang var från Ikea förutom de två bekväma och extravaganta fåtöljerna och ett litet sidobord — en eftergift till min uppfostran, brukade hon skämta. Hon satt oftast och läste i någon av fåtöljerna med fötterna uppdragna då hon ville komma bort från skrivbordet. Mikael tittade ned på Götgatan där människor stressade förbi i mörkret. Julhandeln var på upploppet.

”Jag antar att det går över”, sa han. ”Men just nu känns det som om jag har fått ett rejält kok stryk.”

”Jo, det kan man nog påstå. Det gäller oss alla. Janne Dahlman gick hem tidigt i dag.”

”Jag antar att han inte var förtjust i domslutet.”

”Han är väl inte den mest positiva människan.”

Mikael skakade på huvudet. Janne Dahlman var sedan nio månader redaktionssekreterare på Millennium. Han hade börjat just då Wennerströmaffären dragit igång och hamnat på en redaktion i kris. Mikael försökte erinra sig hur han och Erika hade resonerat då de beslutade att anställa honom. Han var ju faktiskt kompetent och hade jobbat i vikariesvängen på både TT, kvällstidningarna och Ekot. Men han var uppenbarligen ingen motvindsseglare. Under det gångna året hade Mikael ofta i tysthet ångrat att de anställt Dahlman, som hade en enerverande förmåga att se allting i så negativa termer som möjligt.

”Har du hört från Christer?” frågade Mikael utan att släppa gatan med blicken.

Christer Malm var bildchef och layoutare på Millenniumoch tillsammans med Erika och Mikael delägare i tidningen, men för ögonblicket på resa utomlands med sin pojkvän.

”Han har ringt. Han hälsar.”

”Det måste bli han som tar över som ansvarig utgivare.”

”Lägg av, Micke, som ansvarig utgivare måste du räkna med att få en och annan snyting. Det ingår i arbetsbeskrivningen.”