”Jag överlever.”

”Kommer du att be Wennerström om ursäkt? Ta i hand?”

”Nej, det tror jag knappast. Min uppfattning om herr Wennerströms affärsmoral har inte förändrats nämnvärt.”

”Så du hävdar fortfarande att han är en skurk?” frågade Dagens Industrisnabbt.

Det låg ett pratminus med en potentiellt förödande rubrik bakom frågan och Mikael hade kunnat halka på bananskalet om inte reportern signalerat faran genom att skjuta fram mikrofonen lite för ivrigt. Han funderade på svaret några sekunder.

Domstolen hade just fastställt att Mikael Blomkvist ärekränkt finansmannen Hans-Erik Wennerström. Han hade dömts för förtal. Rättegången var avslutad och han hade inga planer på att överklaga. Men vad skulle hända om han oförsiktigt upprepade sina påståenden redan på domstolstrappan? Mikael beslutade sig för att han inte ville ta reda på svaret.

”Jag ansåg att jag hade goda skäl att publicera de uppgifter som jag hade. Domstolen tyckte annorlunda och jag måste naturligtvis acceptera att den juridiska processen haft sin gång. Nu ska vi på redaktionen diskutera domslutet ordentligt innan vi bestämmer vad vi ska göra. Mer än så finns inte att tillägga.”

”Men du glömde bort att man som journalist faktiskt måste kunna belägga sina påståenden”, sa Hon från TV4 med en antydan till skärpa i rösten. Påståendet kunde knappast förnekas. De hade varit goda vänner. Hennes ansikte var neutralt men Mikael tyckte sig kunna urskilja en antydan till besviket avståndstagande i hennes ögon.

Mikael Blomkvist stannade kvar och besvarade frågor i ytterligare några plågsamma minuter. Den fråga som låg outtalad i luften men som ingen reporter kom sig för att ställa — kanske därför att det var så generande obegripligt — var hur Mikael hade kunnat skriva en text som så fullständigt saknade substans. Reportrarna på plats, undantaget vikarien på Dagens Industri, var alla veteraner med bred yrkesbakgrund. För dem låg svaret på frågan bortom det begripligas gräns.

TV4 ställde honom utanför dörren till rådhuset och drog sina frågor separat framför kameran. Hon var vänligare än vad han förtjänade och det blev tillräckligt många pratminus för att alla reportrar skulle bli nöjda. Storyn skulle resultera i rubriker — det var oundvikligt — men han tvingade sig att komma ihåg att det faktiskt inte var årets största mediehändelse det handlade om. Reportrarna hade fått det de ville ha och drog sig tillbaka till sina respektive redaktioner.

Han hade tänkt promenera, men det var en blåsig decemberdag och han var redan nedkyld efter intervjun. Det var då han stod ensam på trappan till rådhuset som han höjde blicken och såg William Borg kliva ur sin bil, där han suttit medan intervjun pågått. Deras ögon möttes, sedan log William Borg.

”Det var värt att komma hit bara för att få se dig med det där papperet i handen.”

Mikael svarade inte. William Borg och Mikael Blomkvist hade känt varandra i femton år. De hade en gång arbetat ihop som vikarierande ekonomireportrar på en morgontidning. Det kanske berodde på bristande personkemi, men där hade en livslång ovänskap grundlagts. Borg hade i Mikaels ögon varit en usel reporter och en jobbig, småaktigt hämndlysten människa som trakasserade omgivningen med korkade skämt och uttalade sig nedsättande om äldre, och följaktligen mer erfarna, reportrar. Han tycktes särskilt ogilla äldre kvinnliga reportrar. De hade haft ett första gräl som följts av ytterligare tjafs till dess att motsättningen blivit personlig.

Genom åren hade Mikael och William Borg stött ihop med jämna mellanrum, men det var först i slutet av 1990-talet som de hade blivit riktiga ovänner. Mikael hade skrivit en bok om ekonomijournalistik och citerat flitigt ur en mängd korkade artiklar som hade Borgs signatur. I Mikaels version hade Borg framstått som en viktigpetter som fått de allra flesta fakta om bakfoten och skrivit hyllningsartiklar till dot.com-företag som strax var på väg att gå under. Borg hade inte uppskattat Mikaels analys och vid ett slumpartat möte på en krog på Söder hade de nästan råkat i handgemäng. I samma veva hade Borg lämnat journalistiken och han arbetade nu som informatör för en väsentligt högre lön på ett företag som till råga på allt ingick i industrimannen Hans-Erik Wennerströms intressesfär.

De tittade på varandra en lång stund innan Mikael vände på klacken och gick därifrån. Det var så typiskt Borg att åka till rådhuset bara för att ställa sig och gapskratta.

När han var på väg därifrån bromsade just buss 40 in och han hoppade på mest för att komma bort från platsen. Han klev av vid Fridhemsplan och stod obeslutsam kvar vid hållplatsen, fortfarande med domen i handen. Slutligen bestämde han sig för att promenera över till Kafé Annavid garagenedfarten till polishuset.

Mindre än en halv minut efter att han hade beställt en caffe latte och en smörgås började lunchnyheterna på radion. Storyn kom på tredje plats, efter en självmordsbombare i Jerusalem och nyheten att regeringen tillsatt en kommission för att utreda en ny påstådd kartellbildning inom byggindustrin.

Domen var tjugosex sidor lång. Den redogjorde för sakskälen till varför Mikael befunnits skyldig till femton fall av grovt förtal av affärsmannen Hans-Erik Wennerström. Mikael konstaterade att var och en av de åtalspunkter han fällts för kostade tiotusen kronor och sex dagars fängelse. Exklusive rättegångskostnader och hans eget advokatarvode. Han orkade inte ens börja fundera över var notan skulle sluta, men konstaterade också att det kunde ha varit värre; rätten hade valt att fria honom på sju punkter.

I takt med att han läste formuleringarna i domen infann sig en allt tyngre och allt obehagligare känsla i magtrakten. Det förvånade honom. Redan när rättegången inletts hade han vetat att om inte ett mirakel inträffade så skulle han bli fälld. Vid det laget hade det inte rått någon tvekan om den saken och han hade försonats med tanken. Han hade suttit av de två rättegångsdagarna tämligen obekymrat och i elva dagar hade han också, utan att känna något särskilt, väntat på att domstolen skulle tänka färdigt och formulera den text han nu höll i handen. Det var först nu, då processen var över, som obehaget sköljde över honom.

När han tog en tugga tycktes brödet svälla i munnen. Han fick svårt att svälja och sköt smörgåsen åt sidan.

Det var första gången som Mikael Blomkvist hade blivit dömd för något brott — första gången han överhuvudtaget hade varit misstänkt eller åtalad för någonting. Jämförelsevis var domslutet en bagatell. Ett lättviktsbrott. Det handlade trots allt inte om väpnat rån, mord eller våldtäkt. Ekonomiskt sett var domen dock kännbar. Millenniumvar inte medievärldens flaggskepp med obegränsade tillgångar — tidskriften levde på marginalerna — men domen innebar heller inte en katastrof för den. Problemet var att Mikael var en av Millenniumsdelägare samtidigt som han, idiotiskt nog, både var skribent och tidskriftens ansvarige utgivare. Skadeståndet, 150 000 kr, tänkte Mikael betala ur egen ficka, vilket i stort sett skulle utplåna hans sparkapital. Tidningen svarade för rättegångskostnaderna. Med klok hushållning skulle det ordna sig.