”Det handlar om att jag är ansvarig för dina pengar”, hade han förklarat. ”Du måste lägga pengar åt sidan för framtiden. Men oroa dig inte; jag kommer att sköta allt sådant.”

Jag har skött mig själv sedan jag var tio år, ditt jävla as!

”Du fungerar så pass väl socialt att du inte behöver institutionaliseras, men samhället har ett ansvar för dig.”

Han hade noga förhört henne om vad hennes arbetsuppgifter på Milton Security bestod i. Instinktivt hade hon ljugit om sin sysselsättning. Det svar hon hade gett var en beskrivning av hennes allra första veckor på Miltons. Advokat Bjurman fick följaktligen intrycket att hon kokade kaffe och sorterade post — en lämplig sysselsättning för någon som var lite bakom flötet. Han tycktes nöjd med svaren.

Hon visste inte varför hon hade ljugit men var övertygad om att det var ett klokt beslut. Om advokat Bjurman hade befunnit sig på en lista över utrotningshotade insektsarter så skulle hon utan större tvekan ha satt ned klacken.

Mikael Blomkvist hade tillbringat fem timmar i Henrik Vangers sällskap och ägnade en stor del av natten och hela tisdagen åt att skriva rent sina anteckningar och pussla ihop den Vangerska genealogin till en begriplig översikt. Den familjehistoria som växte fram i samtalen med Henrik Vanger var en dramatiskt annorlunda version än den som gavs i den offentliga bilden av släkten. Mikael var medveten om att alla familjer hade skelett i garderoben. Den Vangerska familjen hade en hel kyrkogård.

Vid det här laget hade Mikael varit tvungen att påminna sig själv om att hans uppdrag egentligen inte bestod i att skriva en biografi om familjen Vanger, utan i att lista ut vad som hade hänt med Harriet Vanger. Han hade accepterat jobbet fast förvissad om att han i praktiken skulle sitta på ändan och slösa bort ett år, och att allt arbete han skulle utföra för Henrik Vanger egentligen var ett spel för gallerierna. Efter ett år skulle han lyfta sin befängda lön — kontraktet som Dirch Frode hade formulerat var undertecknat. Den egentliga lönen, hoppades han, var den information om Hans-Erik Wennerström som Henrik Vanger påstod sig besitta.

Efter att ha lyssnat till Henrik Vanger började han inse att året ingalunda med nödvändighet måste vara förslösat. En bok om familjen Vanger hade ett värde i sig — det var helt enkelt en bra story.

Att han skulle hitta Harriet Vangers mördare föresvävade honom inte för en sekund — om hon nu ens verkligen hade mördats och inte omkommit i någon absurd olyckshändelse eller försvunnit på annat sätt. Mikael var överens med Henrik om att sannolikheten för att en sextonårig flicka skulle ha försvunnit frivilligt och lyckats hålla sig dold för alla byråkratiska övervakningssystem i trettiosex år var obefintlig. Däremot ville Mikael inte utesluta att Harriet Vanger kunde ha rymt, kanske tagit sig till Stockholm, och att något hänt henne på vägen — droger, prostitution, överfall eller rätt och slätt en olyckshändelse.

Henrik Vanger var å andra sidan övertygad om att Harriet Vanger mördats och att någon familjemedlem var ansvarig — möjligen i samarbete med någon annan. Styrkan i hans resonemang vilade på att Harriet Vanger hade försvunnit under de dramatiska timmar då ön varit avspärrad och allas ögon riktats mot olyckan.

Erika hade haft rätt i att hans uppdrag var bortom allt sunt förnuft om avsikten var att lösa en mordgåta. Däremot började Mikael Blomkvist inse att Harriet Vangers öde hade spelat en central roll i familjen och framför allt för Henrik Vanger. Vare sig han hade rätt eller fel så var Henrik Vangers anklagelse mot sina släktingar av stor betydelse i familjehistorien. Anklagelsen hade varit öppet uttalad från hans sida i mer än trettio år, och hade präglat familjesammankomster och skapat infekterade motsättningar som bidragit till att destabilisera hela koncernen. En studie av Harriets försvinnande skulle följaktligen fylla en funktion som ett alldeles eget kapitel och till och med som en bärande tråd i familjehistorien — och källmaterial fanns i överflöd. En rimlig utgångspunkt, vare sig Harriet Vanger var hans primära uppdrag eller om han nöjde sig med att skriva en familjekrönika, var att kartlägga persongalleriet. Det var det som hans samtal med Henrik Vanger under dagen hade handlat om.

Familjen Vanger bestod av ett hundratal personer, räknat ned till kusinbarn och tremänningar åt alla håll och kanter. Släkten var så omfattande att Mikael var tvungen att skapa en databas i sin iBook. Han använde programmet NotePad(www.ibrium.se) som var en sådan där fullvärdesprodukt som två grabbar på KTH i Stockholm hade skapat och distribuerade som shareware för en spottstyver på Internet. Få program, ansåg Mikael, var mer ovärderliga för en undersökande journalist. Varje familjemedlem fick ett eget dokument i databasen.

Familjeträdet kunde med säkerhet spåras tillbaka till tidigt 1500-tal, då familjenamnet hade varit Vangeersad. Enligt Henrik Vanger var det möjligt att namnet härstammade från holländska van Geerstad; om så var fallet kunde släkten spåras ända tillbaka till 1100-talet.

I modernare tid härstammade familjen från norra Frankrike och hade kommit till Sverige med Jean Baptiste Bernadotte i början av 1800-talet. Alexandre Vangeersad hade varit militär och inte personligt bekant med kungen, men hade utmärkt sig som duglig garnisonschef och fick 1818 Hedeby gård som tack för lång och trogen tjänst. Alexandre Vangeersad hade också egna pengar och hade använt dessa för att köpa ansenliga skogsarealer i Norrland. Sonen Adrian var född i Frankrike men flyttade på sin fars anmodan till den norrländska avkroken Hedeby, långt från salongerna i Paris, för att sköta förvaltningen av gården. Han bedrev jord- och skogsbruk med nya metoder som importerades från kontinenten, och anlade den pappersmassefabrik runt vilken Hedestad vuxit fram.

Alexandres sonson hette Henrik och hade förkortat efternamnet till Vanger. Han utvecklade handel med Ryssland och skapade en liten handelsflotta med skonare som gick på Baltikum, Tyskland och stålindustrins England under mitten av 1800-talet. Henrik Vanger d.ä. diversifierade familjeföretaget och startade en blygsam gruvdrift och några av Norrlands första metallindustrier. Han efterlämnade två söner, Birger och Gottfried, och det var de som lade grunden till finansfamiljen Vanger.

”Känner du till gamla arvsregler?” hade Henrik Vanger frågat.

”Det är väl inget jag har specialiserat mig på.”

”Jag förstår dig. Jag är också förvirrad. Birger och Gottfried var enligt familjetraditionen som hund och katt — legendariska konkurrenter om makten i och inflytandet över familjeföretaget. Maktkampen blev i flera avseenden en belastning som potentiellt hotade företagets överlevnad. Av den orsaken beslutade deras far — strax innan han dog — att skapa ett system där alla medlemmar i familjen skulle få en arvslott — en andel — i företaget. Det var säkert rätt tänkt, men det ledde till en situation där vi istället för att kunna plocka in kompetent folk och tänkbara partners utifrån fick en bolagsstyrelse bestående av familjemedlemmar med någon eller några procents röstandel.”

”Den regeln gäller än i dag?”

”Just det. Om någon familjemedlem vill sälja sin andel måste det ske inom familjen. Den årliga bolagsstämman samlar i dag ett femtiotal familjemedlemmar. Martin har drygt 10 procent av aktierna; jag har 5 procent eftersom jag har sålt ut till bland annat Martin. Min bror Harald äger 7 procent, men de flesta som kommer till bolagsstämman har bara en eller en halv procent.”

”Det hade jag faktiskt inte en aning om. Det låter medeltida på något sätt.”

”Det är helt vanvettigt. Det innebär alltså att om Martin i dag ska kunna driva en policy så måste han ägna sig åt omfattande lobbyverksamhet för att tillförsäkra sig stöd från åtminstone 20-25 procent av delägarna. Det är ett lapptäcke av allianser, fraktioner och intriger.”