Martin Vanger hade varit arton då hans syster försvann. Han tillhörde det fåtal nära släktingar som med viss säkerhet kunde avföras från listan över dem som potentiellt kunde ha något med hennes försvinnande att göra. Den hösten hade han varit bosatt i Uppsala där han läste sista året på gymnasiet. Han skulle delta i familjemötet men anlände först sent på eftermiddagen, och befann sig sålunda bland åskådarna på fel sida om bron under den kritiska timme då hans syster gick upp i rök.
Mikael noterade ytterligare två egenheter i familjeträdet. Den första var att giftermålen tycktes vara på livstid; ingen medlem i släkten Vanger hade någonsin genomgått en skilsmässa eller gift om sig, inte ens om partnern dött i unga år. Mikael undrade hur statistiskt vanligt det var. Cecilia Vanger hade separerat från sin man för flera år sedan men var så vitt Mikael kunde förstå fortfarande gift.
Den andra egenheten var att familjen tycktes geografiskt splittrad mellan den ”manliga” och den ”kvinnliga” sidan. Fredrik Vangers ättlingar, som Henrik Vanger tillhörde, hade traditionellt spelat ledande roller i företaget och huvudsakligen varit bosatta i eller i närheten av Hedestad. Medlemmarna i Johan Vangers gren av familjen, som endast producerat kvinnliga arvtagare, hade gift sig och skingrats till andra delar av landet; de var huvudsakligen bosatta i Stockholm, Malmö och Göteborg eller utomlands, och anlände endast till Hedestad för sommarferier eller viktigare möten inom koncernen. Ett enda undantag var Ingrid Vanger, vars son Gunnar Karlman var bosatt i Hedestad. Han var chefredaktör för lokaltidningen Hedestads-Kuriren.
Som privatspanare menade Henrik att det ”underliggande motivet till mordet på Harriet” kanske stod att söka i företagets struktur — det faktum att han redan tidigt aviserat att Harriet var något alldeles extra, att motivet möjligen var att skada Henrik själv, eller att Harriet hade funnit någon form av känslig information som rörde koncernen och därigenom utgjorde ett hot mot någon. Allt detta var lösa spekulationer, likafullt hade han på detta sätt identifierat en krets bestående av tretton personer som han framhöll som ”särskilt intressanta”.
Gårdagens samtal med Henrik Vanger hade varit upplysande på en annan punkt. Från allra första stund hade den gamle talat med Mikael om sin familj i så föraktfulla och nedsättande ordalag att det hade framstått som kufiskt. Mikael hade undrat om patriarkens misstankar mot sin familj rörande Harriets försvinnande hade fått hans omdöme att svikta, men nu började han inse att Henrik Vanger faktiskt gjorde en förbluffande nykter värdering.
Den bild som växte fram avslöjade en familj som var socialt och ekonomiskt framgångsrik men som i alla vardagliga avseenden var klart och tydligt dysfunktionell.
Henrik Vangers far hade varit en kall och okänslig människa som avlat sina barn och låtit sin hustru sköta deras uppfostran och välbefinnande. Fram till dess att barnen befann sig i sextonårsåldern hade de knappt träffat sin far, utom vid speciella familjetillställningar då de förväntades närvara och samtidigt vara osynliga. Henrik Vanger kunde inte komma ihåg att hans far någonsin på minsta sätt uttryckt någon form av kärlek; däremot hade sonen ofta fått veta att han var inkompetent och blivit måltavla för en förintande kritik. Kroppsaga hade sällan förekommit, det behövdes inte. De enda gånger han vunnit sin fars respekt var senare i livet, då han gjorde insatser i Vangerkoncernen.
Den äldste brodern, Richard, hade revolterat. Efter ett gräl, vars orsak aldrig hade diskuterats i familjen, hade Richard flyttat till Uppsala för att studera. Där hade han inlett den nazistiska karriär som Henrik Vanger redan berättat för Mikael om, och som så småningom skulle föra honom till skyttegravarna i finska vinterkriget.
Vad den gamle inte tidigare berättat var att ytterligare två av bröderna hade gjort snarlika karriärer.
Både Harald och Greger Vanger hade 1930 följt sin storebror i fotspåren till Uppsala. Harald och Greger hade stått varandra nära, men Henrik Vanger var osäker på i vilken utsträckning de också hade umgåtts med Richard. Helt klart var att bröderna anslöt sig till Per Engdahls fasciströrelse Det Nya Sverige. Harald Vanger hade därefter lojalt följt Per Engdahl genom åren, först till Sveriges Nationella Förbund, därefter till Svensk Opposition och slutligen in i Nysvenska Rörelsen, då den grundades efter krigsslutet. Han förblev medlem fram till Per Engdahls död på 1990-talet och var under perioder en av den övervintrade svenska fascismens viktigaste ekonomiska bidragsgivare.
Harald Vanger hade studerat medicin i Uppsala och hamnade nästan omedelbart i kretsar som vurmade för rashygien och rasbiologi. Under en period arbetade han vid Svenska Rasbiologiska Institutet och blev som läkare en framträdande aktör i kampanjen för sterilisering av oönskade befolkningselement.
Citat, Henrik Vanger, band 2, 02950:
Harald gick längre än så. 1937 var han medförfattare — under pseudonym, gudskelov — till en bok med titeln Folkens Nya Europa. Det här fick jag veta först på 1970-talet. Jag har en kopia som du kan få läsa. Det är förmodligen en av de vidrigaste böcker som utkommit på svenska språket. Harald argumenterade inte enbart för sterilisering utan även för eutanasi — aktiv dödshjälp till människor som störde hans estetiska smak och inte passade in i hans bild av den perfekta svenska folkstammen. Han pläderade alltså för massmord i en text som var författad på oklanderlig akademisk prosa och innehöll alla nödvändiga medicinska argument. Ta bort de handikappade. Låt inte samebefolkningen breda ut sig; där finns ett mongoliskt inflytande. Psykiskt sjuka kommer att uppleva döden som en befrielse, eller hur? Lösaktiga kvinnor, tattare, zigenare och judar — du kan själv föreställa dig. I min brors fantasier hade Auschwitz kunnat vara beläget i Dalarna.
Greger Vanger blev efter kriget adjunkt och så småningom rektor för gymnasieskolan i Hedestad. Henrik hade trott att han varit partilös sedan kriget och hade övergett nazismen. Han dog 1974 och först när Henrik gick igenom hans kvarlåtenskap fick han genom dennes korrespondens veta att hans bror på 1950-talet hade anslutit sig till den politiskt betydelselösa men komplett stolliga sekten Nordiska Rikspartiet, NRP. Han hade förblivit medlem fram till sin död.
Citat, Henrik Vanger, band 2, 04167: ” Tre av mina bröder var följaktligen politiskt sinnessjuka. Hur sjuka var de i andra avseenden?”
Den ende av bröderna som fann ett visst mått av nåd inför Henrik Vangers ögon var den sjuklige Gustav, som alltså avled i en lungsjukdom 1955. Gustav hade varit ointresserad av politik och framstod närmast som en världsfrånvänd konstnärssjäl, inte det minsta intresserad av affärer eller av att arbeta inom Vangerkoncernen. Mikael frågade Henrik Vanger:
”Nu lever bara du och Harald. Varför flyttade han tillbaka till Hedeby?”
”Han flyttade hem 1979, strax innan han skulle fylla 70. Han äger huset.”
”Det måste kännas konstigt att leva så nära en bror som man hatar.”
Henrik Vanger tittade förvånat på Mikael.
”Du har missförstått mig. Jag hatar inte min bror. Jag känner möjligen medlidande för honom. Han är en komplett idiot och det är han som hatar mig.”
”Han hatar dig?”
”Exakt. Jag tror att det var därför han flyttade tillbaka. För att kunna tillbringa sina sista år med att hata mig på nära håll.”
”Varför hatar han dig?”
”Därför att jag gifte mig.”
”Det där tror jag att du måste förklara.”
Henrik Vanger hade tidigt förlorat kontakten med sina äldre bröder. Han var den ende i brödraskaran som visade någon fallenhet för affärer — hans fars sista hopp. Han var ointresserad av politik och undvek Uppsala, istället valde han att studera ekonomi i Stockholm. Sedan han fyllt arton år hade han tillbringat varje lov och sommaruppehåll som praktikant på något av Vangerkoncernens många kontor eller i någon av dess företagsstyrelser. Han fick lära sig familjeföretagets alla irrgångar.