”Du får betrakta det som min fasansfulla hämnd för att du rotat i mitt privatliv”, sa han muntert. ”Är du rädd för mig?”

”Nej”, svarade Salander.

”Bra. Jag är inte här för att göra dig illa eller för att bråka med dig.”

”Om du försöker göra mig illa så kommer jag att skada dig. Allvarligt.”

Mikael granskade henne. Hon var drygt 150 centimeter lång och såg inte ut att ha mycket att sätta emot om han hade varit en våldsman som trängt in i hennes lägenhet. Men hennes ögon var uttryckslösa och lugna.

”Det är inte aktuellt”, sa han slutligen. ”Jag har inga onda avsikter. Jag behöver tala med dig. Om du vill att jag ska gå så behöver du bara säga till.” Han funderade en sekund. ”Det känns lustigt nog som… äsch.” Han avbröt meningen.

”Vad?”

”Jag vet inte om det här låter vettigt men för fyra dagar sedan visste jag inte ens att du existerade. Sedan fick jag läsa din analys om mig själv” — han grävde i axelremsväskan och hittade rapporten — ”vilket inte var enbart roande läsning.”

Han tystnade och tittade ut genom köksfönstret en stund. ”Får jag ta en cigarett av dig?” Hon sköt över paketet till honom.

”Du sa tidigare att vi inte känner varandra och jag svarade att det gör vi visst.” Han pekade på rapporten. ”Jag har inte hunnit i kapp dig än — jag har bara gjort en liten rutinkoll för att plocka fram din adress och födelsedata och sådant — men du vet definitivt en hel del om mig. Mycket är sådant som är väldigt privat och som bara mina närmaste vänner känner till. Och nu sitter jag här i ditt kök och äter bagels med dig. Vi har känt varandra i en halvtimme och jag fick plötsligt den där känslan av att vi är bekanta sedan flera år. Förstår du vad jag menar?”

Hon nickade.

”Du har vackra ögon”, sa han.

”Du har snälla ögon”, svarade hon. Han kunde inte avgöra om hon var ironisk.

Tystnad.

”Varför är du här?” frågade hon plötsligt.

Kalle Blomkvist— hon kom att tänka på öknamnet och undertryckte en impuls att säga det högt — såg plötsligt allvarlig ut. Det fanns trötthet i hans ögon. Den självsäkerhet han tidigare uppvisat då han trängde sig in hos henne var borta och hon drog slutsatsen att spexandet var över eller åtminstone hade skjutits åt sidan. För första gången kände hon att han granskade henne ingående, med eftertänksamt allvar. Hon kunde inte avgöra vad som rörde sig i hans huvud, men hon kände omedelbart att hans besök hade fått en allvarligare skugga.

Lisbeth Salander var medveten om att hennes lugn endast låg på ytan och att hon inte riktigt hade kontroll över sina nerver. Blomkvists fullkomligt oväntade besök hade skakat henne på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt i samband med sitt jobb. Hennes levebröd var att spionera på människor. Hon hade egentligen aldrig definierat det hon gjorde för Dragan Armanskij som ett riktigt arbete, utan snarare som ett komplicerat tidsfördriv, nästan en hobby.

Sanningen var den — vilket hon konstaterat för länge sedan — att hon tyckte om att gräva i andra människors liv och avslöja hemligheter som de försökte dölja. Hon hade gjort det — i en eller annan form — så länge hon kunde minnas. Och hon gjorde det än i dag, inte bara då Armanskij gav henne uppdrag utan ibland enbart för sitt nöjes skull. Det gav henne en kick av tillfredsställelse — det var precis som ett komplicerat dataspel, med den skillnaden att det handlade om levande personer. Och nu satt plötsligt hennes hobby i köket och bjöd henne på bagels. Situationen kändes helt absurd.

”Jag har ett fascinerande problem”, sa Mikael. ”Säg mig, när du gjorde din PU om mig för Dirch Frode… hade du någon aning om vad den skulle användas till?”

”Nej.”

”Syftet var att få fram information om mig därför att Frode, eller rättare sagt hans uppdragsgivare, ville anlita mig för ett frilansjobb.”

”Jaha.”

Han gav henne ett svagt leende.

”Någon dag ska du och jag ha ett samtal om de moraliska aspekterna av att rota i en annan människas privatliv. Men just nu har jag helt andra problem… Det jobb jag fick, och som jag av någon obegriplig anledning åtog mig, är utan jämförelse det mest bisarra uppdrag jag någonsin haft. Kan jag lita på dig, Lisbeth?”

”Hurdå?”

”Dragan Armanskij säger att du är helt pålitlig. Men jag frågar dig i alla fall. Kan jag berätta hemligheter för dig utan att du för dem vidare, inte till någon?”

”Vänta. Du har alltså pratat med Dragan; är det han som har skickat hit dig?”

Jag ska slå ihjäl dig din jävla dumma armenier.

”Nja, inte precis. Du är inte den ende som kan skaffa fram en adress till någon och det gjorde jag alldeles på egen hand. Jag slog upp dig i folkbokföringen. Det finns tre personer som heter Lisbeth Salander och de två andra kunde inte komma i fråga. Men jag kontaktade Armanskij i går och vi hade ett långt samtal. Han trodde också först att jag kommit för att bråka om att du hade snokat i mitt privatliv, men blev till sist övertygad om att jag hade ett helt legitimt ärende.”

”Vilket är?”

”Dirch Frodes uppdragsgivare har som sagt anlitat mig för ett jobb. Jag har nu kommit till en punkt då jag behöver hjälp av en kompetent researcher snabbt som fan. Frode berättade om dig och sa att du var kompetent. Det bara slank ur honom, och det var så jag fick veta att du gjort en personundersökning på mig. I går pratade jag med Armanskij och förklarade vad jag ville ha. Han okejade det hela och försökte ringa dig, men du svarade aldrig i telefon, så… här är jag. Du kan ringa Armanskij och kolla om du vill.”

Det tog flera minuter för Lisbeth Salander att hitta mobiltelefonen under högen av kläder som Mimmi hjälpt henne av med. Mikael Blomkvist betraktade hennes generade letande med stort intresse medan han tog en vända genom lägenheten. Hennes möbler verkade genomgående vara fynd från sopcontainrar. Hon hade en imponerande state of the artPowerBook på ett litet arbetsbord i vardagsrummet. Hon hade en cd-spelare i en hylla. Däremot var hennes cd-samling allt annat än imponerande — ett ynka tiotal skivor med grupper som Mikael aldrig hört talas om och där musikerna på omslaget såg ut som vampyrer från yttre rymden. Han konstaterade att musik inte var hennes område.

Salander såg att Armanskij hade ringt henne inte mindre än sju gånger kvällen innan och två gånger på morgonen. Hon slog numret medan Mikael lutade sig mot dörrposten och lyssnade på samtalet.

”Det är jag… ledsen, men den var avstängd… jag vet att han vill anlita mig… nej, han står här i mitt vardagsrum…” Hon höjde rösten. ”Dragan, jag är bakfull och har ont i huvudet, så sluta pladdra; har du okejat jobbet eller inte?… tack.”

Klick.

Lisbeth Salander sneglade på Mikael Blomkvist genom vardagsrumsdörren. Han plockade med hennes skivor och lyfte på böcker i bokhyllan och hade just hittat en brun medicinflaska som saknade etikett och som han nyfiket höll upp mot ljuset. När han var på väg att skruva av kapsylen sträckte hon ut handen och tog medicinflaskan från honom, gick tillbaka in i köket och satte sig på köksstolen och masserade sin panna till dess att Mikael satt sig igen.

”Reglerna är enkla”, sa hon. ”Inget av det du diskuterar med mig eller Dragan Armanskij kommer att nå någon utomstående. Vi kommer att underteckna ett kontrakt där Milton Security förbinder sig till tystnad. Jag vill veta vad jobbet går ut på innan jag beslutar om jag vill jobba för dig eller inte. Det betyder att allting du berättar för mig kommer jag att hålla tyst om, vare sig jag tar jobbet eller inte, förutsatt att du inte avslöjar att du bedriver grov kriminell verksamhet. I så fall kommer jag att rapportera det till Dragan, som i sin tur kommer att underrätta polisen.”

”Bra.” Han tvekade. ”Armanskij är kanske inte helt på det klara med vad jag vill anlita dig för…”

”Han sa att du ville att jag skulle hjälpa till med historisk research.”