Han hade ångrat sig i samma ögonblick som han träffat Lisbeth Salander.

Hon inte bara uppfattades som strulig — hon var i hans ögon synonym med begreppet. Hon hade missat högstadiet, aldrig satt sin fot på gymnasiet och saknade all form av högre utbildning.

De första månaderna hade hon arbetat heltid, nåja, nästan heltid, och i varje fall dykt upp på arbetsplatsen då och då. Hon hade kokat kaffe, hämtat post och skött kopieringsapparaten. Problemet var att hon inte brytt sig ett dyft om normala kontorstider eller arbetsrutiner.

Däremot hade hon en stor talang för att irritera medarbetarna på företaget. Hon blev känd som flickan med två hjärnceller; en för att andas och en för att stå upprätt. Hon pratade aldrig om sig själv. Medarbetare som försökte prata med henne fick sällan någon respons och gav snabbt upp. Försök att skämta med henne föll aldrig i god jord — antingen betraktade hon skämtaren med stora uttryckslösa ögon eller så reagerade hon med tydlig irritation.

Dessutom fick hon rykte om sig att plötsligt kunna skifta dramatiskt i humör om hon fick för sig att någon drev med henne, vilket var ett inte helt okänt inslag i den allmänna jargongen på arbetsplatsen. Hennes attityd uppmuntrade varken förtroenden eller vänskap och hon blev snabbt en udda företeelse som strök omkring som en herrelös katt i Miltons korridorer. Hon betraktades som fullkomligt hopplös.

Efter en månad av fortlöpande strul hade Armanskij kallat in henne på sitt kontor i akt och mening att ge henne sparken. Hon hade passivt lyssnat till hans redogörelse för hennes försyndelser, utan invändningar och utan att ens höja ett ögonbryn. Först när han pratat färdigt om att hon inte hade den rätta attitydenoch var på väg att förklara att det nog var en god idé om hon sökte sig till något annat företag, som bättre kunde ta hennes kompetens i bruk,hade hon avbrutit honom mitt i en mening. För första gången talade hon med mer än enstaka ord.

”Du, om du vill ha en vaktmästare kan du gå ned och plocka nån på arbetsförmedlingen. Jag kan ta reda på vad fan som helst om vem som helst och har du inte mer nytta av mig än att sortera post så är du en idiot.”

Armanskij mindes fortfarande hur han suttit alldeles mållös av häpen vrede när hon obekymrat fortsatt.

”Du har en gubbe som ägnat tre veckor åt att skriva en fullkomligt värdelös rapport om den där yuppien som de tänker rekrytera som styrelseordförande för det där dot.com-företaget. Jag kopierade skitrapporten åt honom i går kväll och ser att den ligger på skrivbordet framför dig.”

Armanskijs blick hade sökt sig till rapporten och för ovanlighetens skull höjde han rösten.

”Du ska inte läsa konfidentiella rapporter.”

”Förmodligen inte, men säkerhetsrutinerna på ditt företag har vissa brister. Enligt dina direktiv ska han kopiera sådant själv, men han slängde in rapporten till mig innan han drog till krogen i går. Och förresten hittade jag hans förra rapport i lunchrummet för några veckor sedan.”

”Du gjorde vad?” hade Armanskij utbrustit chockerad.

”Lugna dig. Jag lade in den i hans kassaskåp.”

”Har han gett dig kombinationen till sitt privata dokumentskåp”, hade Armanskij flämtat.

”Nej, inte precis. Men han har antecknat den på en lapp under skrivbordsunderlägget tillsammans med lösenordet till sin dator. Men poängen är alltså att ditt skämt till privatdeckare har gjort en helt värdelös personundersökning. Han har missat att grabben har grymma spelskulder och snortar kokain som en dammsugare och dessutom att hans flickvän sökt skydd hos kvinnojouren sedan han bankat skiten ur henne.”

Hon hade tystnat. Armanskij hade suttit tyst ett par minuter och bläddrat igenom den aktuella rapporten. Den var kompetent utformad, skriven på en begriplig prosa och fylld av källhänvisningar och utlåtanden från vänner och bekanta till objektet i fråga. Till sist hade han lyft blicken och uttalat två ord: ”Bevisa det.”

”Hur lång tid får jag?”

”Tre dagar. Om du inte kan bevisa dina påståenden på fredag eftermiddag får du sparken.”

Tre dagar senare hade hon utan ett ord lämnat en rapport som med lika utförliga källhänvisningar hade förvandlat den till synes behaglige unge yuppien till en opålitlig skitstövel. Armanskij hade läst hennes rapport flera gånger över helgen och tillbringat en del av måndagen med att halvhjärtat dubbelkolla några av hennes påståenden. Redan innan han började kontrollen förstod han att hennes information skulle visa sig vara korrekt.

Armanskij var förbryllad och irriterad på sig själv för att han uppenbarligen hade missbedömt henne. Han hade uppfattat henne som korkad, kanske till och med efterbliven. Han hade inte förväntat sig att en flicka som skolkat sig igenom grundskolan i sådan omfattning att hon inte ens fått slutbetyg skulle skriva en rapport som inte bara var språkligt korrekt utan dessutom innehöll iakttagelser och information som han helt enkelt inte begrep hur hon hade kunnat komma i besittning av.

Han var övertygad om att ingen annan på Milton Security skulle ha kunnat plocka fram utdrag ur en konfidentiell journal från en läkare på en kvinnojour. När han frågade henne hur hon hade burit sig åt fick han undvikande svar. Hon tänkte inte bränna sina källor, påstod hon. Så småningom stod det klart för Armanskij att Lisbeth Salander överhuvudtaget inte tänkte diskutera sina arbetsmetoder, vare sig med honom eller med någon annan. Detta oroade honom — men inte tillräckligt för att kunna motstå frestelsen att testa henne.

Han funderade på saken några dagar.

Han drog sig till minnes Holger Palmgrens ord då han skickat henne till honom. Alla människor måste få en chans.Han funderade på sin egen muslimska uppfostran, där han hade fått lära sig att det var hans plikt inför Gud att bistå de utstötta. Han trodde visserligen inte på Gud och hade inte besökt en moské sedan han var tonåring, men han uppfattade Lisbeth Salander som en människa i behov av handfast hjälp och stöd. Han hade sannerligen inte gjort många insatser av det slaget under de gångna decennierna.

I stället för att ge henne sparken hade han kallat in Lisbeth Salander för ett privat samtal, där han försökt komma underfund med hur den besvärliga flickan egentligen var funtad. Han stärktes i sin övertygelse om att Lisbeth Salander led av någon allvarlig störning, men han upptäckte också att bakom hennes truliga framtoning dolde sig en intelligent människa. Han upplevde henne som bräcklig och störande men började också — till sin egen stora förvåning — tycka om henne.

Under de månader som följde tog Armanskij Lisbeth Salander under sina vingars beskydd. Om han skulle vara riktigt ärlig mot sig själv tog han sig an henne som ett litet socialt hobbyprojekt. Han gav henne enkla researchuppdrag och försökte ge henne tips om hur hon skulle gå tillväga. Hon lyssnade tålmodigt och gav sig därefter iväg och utförde sitt uppdrag helt efter eget huvud. Han bad Miltons tekniske chef att ge henne en grundkurs i datakunskap; Salander satt snällt på skolbänken en hel eftermiddag innan den tekniske chefen något störd rapporterade tillbaka att hon redan tycktes ha bättre baskunskap om datorer än flertalet övriga medarbetare på företaget.

Armanskij blev snart varse att Lisbeth Salander trots utvecklingssamtal, erbjudanden om internutbildning och annat lock och pock inte tänkte anpassa sig till Miltons normala kontorsrutiner. Det ställde honom inför ett besvärligt dilemma.

Hon förblev ett irritationsmoment för företagets medarbetare. Armanskij var medveten om att han inte skulle ha accepterat att någon annan medarbetare kom och gick som han eller hon ville, och att han i normala fall snart skulle ha ställt ultimatum med krav på förändringar. Han anade också att om han ställde Lisbeth Salander inför ett ultimatum eller hotade med avsked så skulle hon rycka på axlarna. Han tvingades följaktligen antingen göra sig av med henne eller acceptera att hon inte fungerade som normala människor.