”Det här är ett av de mer befängda samtal jag fått på länge. Låt mig tänka på saken. Hur kan jag nå dig?”

När Mikael lagt på luren blev han sittande och betraktade bråten på skrivbordet. Han kunde för sitt liv inte begripa varför Henrik Vanger skulle vilja träffa honom. Mikael var egentligen inte särskilt intresserad av att resa till Hedestad, men advokat Frode hade lyckats göra honom nyfiken.

Han slog på sin dator, gick in på ‹www.google.com› och sökte på Vangerföretagen. Han fick hundratals träffar — Vangerkoncernen befann sig i bakvattnet men förekom fortfarande så gott som dagligen i media. Han sparade ett dussintal artiklar som analyserade företaget och sökte därefter i tur och ordning på Dirch Frode, Henrik Vanger och Martin Vanger.

Martin Vanger förekom flitigt i egenskap av nuvarande vd för Vangerföretagen. Advokat Dirch Frode höll en låg profil, han var styrelsemedlem i Hedestads golfklubb och nämndes i samband med Rotary. Henrik Vanger förekom med ett undantag endast i samband med texter som gav bakgrund till Vangerföretagen. Lokaltidningen Hedestads-Kurirenhade dock uppmärksammat den forne industrimagnaten på åttioårsdagen, två år tidigare, och reportern hade gjort ett snabbporträtt. Mikael printade ut några av de texter som tycktes innehålla substans och fick ihop en mapp på ett femtiotal sidor. Därefter städade han färdigt sitt skrivbord, packade flyttkartongerna och gick hem. Han var inte säker på när eller om han skulle återvända.

Lisbeth Salander tillbringade julafton på Äppelvikens sjukhem i Upplands-Väsby. Hon hade köpt med sig julklappar i form av en eau de toilette från Dior och en engelsk julkaka från Åhléns. Hon drack kaffe och betraktade den fyrtiosexåriga kvinna som med klumpiga fingrar försökte pilla upp knuten på julklappssnöret. Salander hade ömhet i blicken, men hon upphörde aldrig att förvåna sig över att den främmande kvinnan mitt emot henne var hennes mor. Hur hon än försökte kunde hon inte spåra minsta likhet i vare sig utseende eller personlighet.

Modern gav slutligen upp sina ansträngningar och tittade hjälplöst på paketet. Det var inte en av hennes bättre dagar. Lisbeth Salander sköt fram saxen som hela tiden legat synlig på bordet och modern sken plötsligt upp som om hon vaknade till.

”Du måste tycka att jag är dum.”

”Nej, mor. Du är inte dum. Men livet är orättvist.”

”Har du träffat din syster?”

”Inte på länge.”

”Hon besöker mig aldrig.”

”Jag vet det, mor. Hon besöker inte mig heller.”

”Arbetar du?”

”Ja, mor. Jag klarar mig bra.”

”Var bor du någonstans? Jag vet inte ens var du bor.”

”Jag bor i din gamla lägenhet på Lundagatan. Jag har bott där i flera år. Jag fick överta kontraktet.”

”Till sommaren kanske jag kan hälsa på dig.”

”Javisst. Till sommaren.”

Modern fick slutligen upp julklappen och sniffade förtjust på doften. ”Tack, Camilla”, sa modern.

”Lisbeth. Det är jag som är Lisbeth. Camilla är min syster.”

Modern såg generad ut. Lisbeth Salander föreslog att de skulle gå till TV-rummet.

Mikael Blomkvist tillbringade Kalle Anka-timmen på julafton med att besöka sin dotter Pernilla hos sin förra fru Monica och hennes nye man i villan i Sollentuna. Han hade julklappar till Pernilla; efter att ha diskuterat saken med Monica hade de kommit överens om att ge dottern en iPod, en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling. Vilken var ganska omfattande. Det blev en rätt dyr present.

Far och dotter tillbringade en timme i varandras sällskap i hennes rum på övervåningen. Mikael och Pernillas mamma hade skilt sig då hon bara var fem år och hon hade fått en ny pappa då hon var sju. Det var inte det att Mikael hade undvikit kontakt; Pernilla hade besökt honom någon gång i månaden och tillbringat veckolånga semestrar i stugan i Sandhamn. Det var heller inte så att Monica försökt avstyra kontakten eller att Pernilla inte trivdes i sin pappas sällskap — tvärtom, den tid de tillbringat tillsammans hade de oftast kommit bra överens. Men Mikael hade huvudsakligen låtit sin dotter bestämma i vilken utsträckning hon ville ha kontakt med honom, särskilt sedan Monica hade gift om sig. Det hade funnits några år i början av tonåren då kontakten nästan helt upphört och det var först de senaste två åren som hon velat träffa honom oftare.

Dottern hade följt hans rättegång med en fast övertygelse om att det var som Mikael försäkrade; han var oskyldig men kunde inte bevisa det.

Hon berättade om en möjlig pojkvän i en parallellklass på gymnasiet, och överraskade honom med att avslöja att hon blivit medlem i en lokal kyrka och ansåg sig vara troende. Mikael avstod från kommentarer.

Han blev inbjuden att stanna på middag men avböjde; han hade redan kommit överens med sin syster om att tillbringa julafton hos henne och hennes familj i villan i yuppiereservatet vid Stäket.

På morgonen hade han också fått en inbjudan att fira jul med Erika och hennes man i Saltsjöbaden. Han hade tackat nej i förvissningen om att det måste finnas en gräns för Greger Beckmans välvilliga inställning till triangeldramer och han hade ingen önskan att utröna var den gränsen gick. Erika hade invänt att det faktiskt var just hennes make som föreslagit inbjudan och retade honom för att han inte vågade ställa upp på en riktig trekant. Mikael hade skrattat — Erika visste att han var enfaldigt heterosexuell och att erbjudandet inte var allvarligt menat — men beslutet att inte tillbringa julafton i samkväm med sin älskarinnas make hade varit orubbligt.

Följaktligen knackade han istället på hos sin syster Annika Blomkvist, gift Giannini, där hennes italienskättade man, två barn och en pluton från hennes mans släkt just höll på att skära upp julskinkan. Under middagen svarade han på frågor om rättegången och erhöll diverse välmenta men fullständigt meningslösa råd.

Den enda som inte kommenterade domen var Mikaels syster — men hon var å andra sidan den enda advokaten i rummet. Annika hade seglat igenom juridikstudierna och arbetat som tingsnotarie och biträdande åklagare i några år innan hon tillsammans med några vänner öppnat en egen advokatbyrå med kontor på Kungsholmen. Hon hade specialiserat sig på familjerätt och utan att Mikael egentligen hade märkt hur det hade gått till hade hans lillasyster börjat dyka upp i tidningar och i paneldebatter i TV som känd feminist och kvinnorättsadvokat. Hon representerade ofta kvinnor som hotades eller förföljdes av äkta män och forna pojkvänner.

När Mikael hjälpte henne att duka fram kaffet lade hon handen på hans arm och frågade hur han mådde. Han förklarade att han kände sig som en påse skit.

”Anlita en riktig advokat nästa gång”, sa hon.

”I det här fallet hade det nog inte hjälpt vem som än varit min advokat.”

”Vad hände egentligen?”

”Vi tar det en annan gång, syrran.”

Hon gav honom en kram och pussade honom på kinden innan de gick ut med julkaka och kaffekoppar.

Vid sjutiden på kvällen ursäktade sig Mikael och bad att få låna telefonen i köket. Han ringde Dirch Frode och kunde höra ett sorl av röster i bakgrunden.

”God jul”, hälsade Frode. ”Har du bestämt dig?”

”Jag har ingenting för mig och du har lyckats väcka min nyfikenhet. Jag kommer upp på annandagen om det passar.”

”Utmärkt, utmärkt. Om du visste hur oerhört nöjd jag blir av ditt besked. Förlåt, jag har barn och barnbarn på besök och hör knappt ett ord av vad du säger. Kan jag få ringa dig i morgon och komma överens om tidpunkten?”

Mikael Blomkvist ångrade sitt beslut redan innan kvällen var över, men då kändes det för krångligt att ringa återbud, och på annandagens morgon satte han sig på tåget norrut. Mikael hade körkort men hade aldrig brytt sig om att skaffa någon bil.