Frode hade rätt i att det inte var någon lång resa. Han passerade Uppsala och därefter började det glesa pärlbandet av små industristäder längs Norrlandskusten. Hedestad var en av de mindre, lite mer än en timme norr om Gävle.

Natten till annandagen hade det snöat våldsamt, men det hade klarnat och luften var iskall då han klev av på järnvägsstationen. Mikael insåg omedelbart att han hade fel kläder för ett norrländskt vinterväder, men Dirch Frode visste hur han såg ut, fångade godmodigt upp honom på perrongen och ledde honom raskt till värmen i en Mercedes. Inne i Hedestad var snöröjningen i full gång och Frode kryssade försiktigt mellan höga plogkanter. Snön kändes som en exotisk kontrast till Stockholm, nästan som en främmande värld. Ändå var han bara lite mer än tre timmar från Sergels torg. Mikael sneglade på advokaten; ett kantigt ansikte med glest, vitt stubbat hår och tjocka glasögon på en kraftig näsa.

”Första gången i Hedestad?” frågade Frode.

Mikael nickade.

”Gammal industristad med hamn. Inte stor, bara 24 000 invånare. Men folk trivs här. Henrik bor i Hedeby — det är precis vid södra infarten till stan.”

”Du bor också här?” frågade Mikael.

”Det blev så. Jag är född i Skåne, men började arbeta för Vanger direkt efter examen 1962. Jag är affärsjurist och med åren blev jag och Henrik vänner. I dag är jag egentligen pensionär, med Henrik som enda återstående klient. Han är förstås också pensionär och behöver inte mina tjänster så ofta.”

”Bara för att ragga upp journalister med skamfilat rykte.”

”Underskatta inte dig själv. Du är inte den ende som förlorat en match mot Hans-Erik Wennerström.”

Mikael sneglade på Frode, osäker på hur han skulle tolka repliken.

”Har den här inbjudan något med Wennerström att göra?” frågade han.

”Nej”, svarade Frode. ”Men Henrik Vanger tillhör inte direkt Wennerströms vänkrets och han har följt rättegången med intresse. Men han vill träffa dig i ett helt annat ärende.”

”Som du inte vill berätta om.”

”Som det inte är min sak att berätta om. Vi har ordnat så att du kan övernatta hemma hos Henrik Vanger. Om du inte vill det kan vi boka in dig på Stora hotellet inne i stan.”

”Tja, jag tar kanske kvällståget tillbaka till Stockholm.”

Vid infarten till Hedeby var det fortfarande oplogat och Frode baxade fram bilen i frusna hjulspår. Det var en kärna av gammal trähusbebyggelse av bruksortsformat längs Bottenhavet. I omgivningarna fanns modernare och större villor. Byn började på fastlandet och spillde över en bro till en kuperad ö. På fastlandssidan stod en liten vit stenkyrka vid brofästet och mitt emot lyste en gammaldags ljusreklam med texten Susannes Brokafé och Bageri. Frode fortsatte rakt fram ungefär hundra meter och svängde upp till vänster på en nyskottad gårdsplan framför en stenbyggnad. Gården var för liten för att kallas herrgård men betydligt större än den övriga bebyggelsen, och den signalerade tydligt att detta var husbondens domän.

”Det här är Vangerska gården”, sa Dirch Frode. ”En gång var det liv och rörelse här, men i dag bor bara Henrik och en hushållerska i huset. Det finns gott om gästrum.”

De klev ur bilen. Frode pekade norrut.

”Traditionellt brukar den som leder Vangerkoncernen bo här, men Martin Vanger ville ha någonting modernare och byggde villan längst ut på udden.”

Mikael såg sig omkring och undrade vilken galen impuls han hade tillfredsställt genom att acceptera advokat Frodes inbjudan. Han bestämde sig för att om möjligt återvända till Stockholm redan samma kväll. En stentrappa ledde till entrén men innan de hunnit fram öppnades dörren. Mikael kände omedelbart igen Henrik Vanger från Internet.

På bilderna hade han varit yngre men han såg förvånansvärt kraftfull ut för att vara åttiotvå år gammal; en senig kropp med ett kärvt och väderbitet ansikte och yvigt, bakåtkammat grått hår som antydde att hans gener inte uppmuntrade till skallighet. Han var klädd i välstrukna mörka byxor, vit skjorta och en sliten brun vardagskofta. Han hade en smal mustasch och tunna stålbågade glasögon.

”Det är jag som är Henrik Vanger”, hälsade han. ”Tack för att du ville besöka mig.”

”Hej. Det var en överraskande inbjudan.”

”Kom in i värmen. Jag har ställt i ordning ett gästrum; vill du fräscha upp dig? Vi äter middag lite senare. Det här är Anna Nygren som sköter om mig.”

Mikael skakade hastigt hand med en kortvuxen kvinna i sextioårsåldern som tog hans rock och hängde in den i en garderob. Hon erbjöd Mikael tofflor som skydd mot golvdraget.

Mikael tackade och vände sig därefter till Henrik Vanger: ”Jag är inte säker på att jag stannar ända till middagen. Det beror lite på vad den här leken går ut på.”

Henrik Vanger växlade ett ögonkast med Dirch Frode. Det fanns ett samförstånd mellan de båda männen som Mikael inte kunde tolka.

”Jag tror att jag tar tillfället i akt att lämna er”, sa Dirch Frode. ”Jag måste hem och tukta barnbarnen innan de river huset.”

Han vände sig till Mikael.

”Jag bor till höger på andra sidan bron. Du kan promenera dit på fem minuter; det är nedanför konditoriet och tredje villan mot vattnet. Och om jag behövs så är det bara att ringa.”

Mikael passade på att sticka ned handen i kavajfickan och knäppa på en bandspelare. Paranoid, jag?Han hade ingen aning om vad Henrik Vanger ville, men efter det gångna årets bråk med Hans-Erik Wennerström ville han ha en exakt dokumentation av alla märkliga händelser i sin omgivning och en plötslig inbjudan till Hedestad tillhörde definitivt den kategorin.

Den forne industrimannen klappade Dirch Frode på axeln till avsked och drog igen ytterdörren innan han fokuserade sitt intresse på Mikael.

”I så fall ska jag kanske gå rakt på sak. Det är ingen lek. Jag vill prata med dig, men det jag har att säga fordrar ett längre samtal. Jag ber dig att lyssna på vad jag har att säga och först därefter bestämma dig. Du är journalist och jag vill anlita dig till ett frilansuppdrag. Anna har dukat fram kaffe i mitt arbetsrum en trappa upp.”

Henrik Vanger visade vägen och Mikael följde efter. De kom in i ett avlångt arbetsrum, närmare 40 kvadratmeter stort, mot husets gavel. Den ena långväggen dominerades av en 10 meter lång bokhylla från golv till tak, med en makalös blandning av skönlitteratur, biografier, böcker om historia, faktaböcker om handel och industri och A4-pärmar. Böckerna var insorterade utan någon synbar ordning. Det såg ut som en bokhylla som användes, och Mikael drog slutsatsen att Henrik Vanger var en läsande människa. Den motsatta långsidan dominerades av ett skrivbord i mörk ek, placerat så att den som satt vid skrivbordet hade ansiktet ut mot rummet. Väggen innehöll en stor samling tavlor med pressade blommor i pedantiska rader.

Genom fönstret på gaveln hade Henrik Vanger uppsikt över bron och kyrkan. Där fanns en soffgrupp med serveringsbord där Anna hade dukat fram porslin, en termos, hembakade bullar och kakor.

Henrik Vanger gjorde en inbjudande gest som Mikael låtsades att han inte uppfattade; han gjorde istället en nyfiken rundvandring och granskade först bokhyllan och därefter väggen med tavlorna. Skrivbordet var välstädat, med några enstaka papper i en trave. Längst ut på bordet stod ett inramat fotografi av en ung mörkhårig flicka, vacker men med okynnig blick; en ung dam på väg att bli farlig, tänkte Mikael. Bilden var uppenbarligen ett konfirmationsporträtt som bleknat, och gav intryck av att ha stått där i många år. Mikael blev plötsligt medveten om att Henrik Vanger iakttog honom.

”Kommer du ihåg henne, Mikael?” frågade han.

”Kommer ihåg?” Mikael höjde på ögonbrynen.

”Ja, du har träffat henne. Du har faktiskt befunnit dig i det här rummet tidigare.”

Mikael såg sig omkring och skakade på huvudet.

”Nej, hur skulle du kunna komma ihåg. Jag kände din far. Jag anlitade Kurt Blomkvist som installatör och maskintekniker flera gånger på 1950- och 1960-talet. Han var en begåvad karl. Jag försökte övertala honom att studera vidare och bli ingenjör. Du var här hela sommaren 1963, då vi bytte maskinpark i pappersbruket här i Hedestad. Det var svårt att hitta bostad åt din familj och vi löste det genom att ni fick bo i det lilla trähuset på andra sidan vägen. Du kan se huset härifrån fönstret.”